I maj 1923 kunde driften under ledning av ingenjör A. Dahlberg återupptagas efter en
ombyggnad som återigen inneburit att fabriken fått en större kapacitet. Vid ombyggnaden
utökades bl.a. pappsalen och kokeriet, vars kokare samtliga var horisontella och roterande
för att få en jämnare kokning.
Konrad Höglund berättade att det var två personer åt gången som arbetade i kokeriet - en
kokare och en hjälpkokare. När de skulle fylla kokarna med träflis, så fick hjälpkokaren
hoppa ner i kokaren och skyffla kring flisen så att man fick i så mycket som möjligt. Då
hände det ibland att den som fyllde i flisen inte var riktigt nykter och bara öste på, så att den
andre inte hann med att skyffla undan utan höll på att bli begravd av flis.
Höglund berättade också att det hände att den ene somnade ibland. Då band den andre ett rep om den sovande och den andra änden av repet band han fast i en utav de roterande kokarna, vilka roterade väldigt sakta. Efter en stund vaknade den som sov av att han var på väg att lyftas upp i repet.
Mellan åren 1925-1926, då fabriken förestods av ingenjör O. Lindgren, utökades fabriken
med ett blekeri, som sedan blev kallat ”nedre blekeriet”. År 1926 tillträdde ingenjör K.J.
Karlström som platschef.
Fabriken drevs under 1920-talet av en lokomobil istället för det tidigare nämnda
turbindrivna virespelet. Även elektricitet användes mer och mer för att till sist helt ta över.
Konrad Höglund berättade att lokomobilen var inrymd i en byggnad vid pappsalen och att en
av dem som arbetade där satte upp en klocka på dörren, så att han skulle höra om någon kom in. Sedan lade han sig och sov. När elden under pannan börjat brinna ut och trycket sjönk, så att maskinerna inne i fabriken började gå allt saktare, gick någon till maskinhuset där lokomobilen stod för att klaga. När han öppnade dörren, så klämtade klockan och ”maskinisten” vaknade. ”Ja ha så sur ve å ella mä!”, sa han.
I kokeriet fick 1933 två utav de äldsta kokarna lämna plats för två nya vertikala kokare med
cirkulationssystem (kokarna levererades av Hedemora Verkstäder). De återstående två små
kokarna användes sedan som lutbehållare, ”lutpottor”. Vidare, utan att här gå in på process-
tekniska detaljer, utökades blekeriet och fick en påbyggnad 1937 kallad ”övre blekeriet”.
Under 1930-talet utökades pannhuset och ett nytt renseri uppfördes enligt ett nytt, vid Turbo
utexperimenterat system, där barken spolades av veden genom vattenbesprutning under
högtryck.
Fabriken blev återigen brandskadad 1941, då pappsalen och sileriet fick nybyggas. Det
innebar, att det enda som återstod efter branden 1904 nu också brunnit ned.
Turbo fabrik i slutet av 1920-talet
